121211 kalla det avgrundsvrål vårskrik sorgerop

ensamma ylar vargarna i natten
ett eko sprider sig mellan träden
visslar till i lövverken
slår mot varje sten även från mig
ett tjut


kalla det avgrundsvrål
vårskrik sorgerop
det är en längtan som växer
kantig tjock i halsen
ett hav i bröstet
sväljer alla tårar
sköljer bort -

vaknar jag ensam även imorgon
tanken skräms gör det svårt att somna
försöker tro och hoppas
kanske vinden vänder snart

vänder vargarnas ylande
åt ett annat håll än mitt
slutar påminna mig om min solitud
som även är deras
vilsenheten i sången i natten är min men;
inget eko följer
bara tystnad
lampor släcks i ett försök att glömma
vill inte sökas av dröm
ge mig tio timmars sömn
en ny dag då hjärtat lättar

ensam vilar jag när skymningen faller
ropet från skogarna fyller mina lungor
men inte ett ljud slipper undan mina läppar

051211 du öppnade buren och fjärilarna flög ut

igår återkallade du minnet av när du för första gången
tog min hand du sa
att jag klämde så hårt och jag svarade att jag aldrig
kommer att släppa dig den sekunden
i mörkret på en bar på södermalm förändrade mitt liv

det har nog gått tre månader nu
vilket datum det var minns jag inte men
vi tog tunnelbanan hem till mig på nattbussen
vilade jag mitt tunga huvud mot din axel
den kvällen den natten morgonen efteråt
vreds en liten nyckel om inuti mig
buren där fjärilarna fåglarna fjädrarna förvarades
öppnades och alla flög de ut
din hud blev i närmaste en besatthet
om nätterna handlade alla mina drömmar om dig

stryk min panna med dina läppar
torka bort en enstaka tår med din nästipp
hjälp mig undvika mörka fönster och hala gator
om jag inte är i skick att åka ensam
följ mig då hem
dra täcket över våra huvuden och värm mig
med din andning
det är så fruktansvärt kallt
låt din hand vila precis där revben möter höftben
där i gropen som blir när jag ligger på sidan
väck mig om morgonen i en viskning
lika nära som när sömnen föll

021211 om färglöshet och medvetande

Ville alltid krypa in i din famn, påminnas om att jag inte är så färglös som jag känner mig
ibland.
Att jag faktiskt har tusen fjärilar i magen. Deras vingar i olika färger och färgerna kanske kan smitta av sig på mig. Jag vill inte längre vara genomskinlig. Mamma säger att jag är blek och jag åker hem, lägger mig på soffan och försvinner in i dåliga TV-program. Lägger mig tidigt. Andra kvällar stannar jag ute till sent fastän det är vardag. Går på spelningar. The Antlers var vackert som valsång men ibland trodde jag mina öron skulle sprängas. Fionn Regan spelade förband åt First Aid Kit och turen var på min sida. Nästan alla mina vänner var där. I publiken, på scen. Och jag är så stolt över dem, att de blir bättre för varje gång jag ser dem. Vet att de kommer att bli något stort, något större än vi andra. De har den förmågan. De blev inropade två gånger.

Tänker ibland att jag önskar att jag också hade någonting som jag brinner för så starkt. Att jag skulle ge upp mitt ordinära liv och kasta mig ut i en helt ny värld. Att möjligheten skulle finnas, att jag skulle ha talangen, att jag skulle våga. Men jag är trygg här och kanske vet jag vad jag vill bli när jag blir stor. Och det kanske räcker för stunden. En famn att somna i, vänner att dricka öl med, någon att promenera med fastän det ösregnar och är storm. Att jag sällan skriver gör inte heller så mycket. Det hör inte riktigt till vardagen just nu. Kanske sen men inte nu. Därför är jag frånvarande här men jag har inte glömt er. Glöm inte mig heller. Jag måste bara få tillbaka mina färger, mina ord, viljan att bygga meningar av känslorna. Det kommer, jag är inte orolig. Men jag tror att jag just nu måste leva i verkligheten, inte i en anteckningsbok.

271111 stormen kommer

De säger att stormen kommer
och du kommer inte hem
Jag tänker att jag klarar en dag till för
vad är en dag mot
ett helt liv?

Men
jag saknar din röst din hud ditt skratt

Du är på en ö
jag på en tunnelbana på väg för att möta en vän
Någon jag inte träffat på mycket länge
Någon jag saknat

Vågorna är höga båtarna inställda
nätterna utan dig ensamma och långa
Det är ett hav mellan oss
Ett litet vattendrag som breder ut sig i Skandinavien
en sjö är egentligen är ett hav placerat i öst
Jag saknar din röst

Men
jag vet att du snart kommer hem
är hos mig sådär nära
som bara du kan vara

I telefon låter det som om du vore här
precis bredvid millimeternära
Jag vänder mig om ser ingenting mer än
en lampa en vägg ett element en neddragen rullgardin
Nyss var det som om jag kunde sträcka ut handen
snudda vid din kind

De säger att stormen är på väg in över Östersjön i natt
Här blåser det men luften är klar
Varmt för årstiden men jag fryser
regnet snuddar skinnet och jag saknar dina händer

Tänker; snart.
vad är en dag mot ett helt liv?

211111 novembermörkret förpestar allt och jag saknar solen och jag saknar dig (jag saknar dig hela tiden)

novembermörkret tynger ned
varje axel varje ben
fåglarna har slutat sjunga
morgonen blev tyst och grå

cellerna har krympt ihop
snart slutar nog hjärtat slå
drömmarna försvunna i en flodvåg
själen får ingen ro

i bröstkorgen grävs en grop
fylld med lera och med jord
ur munnen kommer inga ord
mörkret växer inifrån

är du rädd
jag är rädd
hur får man tiden att gå
i lungorna är röken tung
en dimma som inte går att förstå

181111 fragment av en morgon

en duva i silver runt halsen
vingslag i bröstet
vaknar bredvid och dina armar
hårt virade runt mig
ingen luft emellan bara sömnvarm hud
inga mardrömmar nådde mig i natt

det är något speciellt med dig
igår strök du mig över håret
tröstade mig när kroppen inte ville sluta skaka
alla orden du sa jag
kommer aldrig att glömma

du känner samma sak som jag

kläderna på golvet i en hög
doften av dina skulderblad ditt hår
klockan åtta: ett alarm du säger
en stund till
blir en timme och det slutar med att
du måste springa
till bussen

jag står vid köksfönstret och ser på

161111 i det stora mörkret lilla jag

När mamma kommer hem från jobbet säger hon alltid
"Vad mörkt du har det"
"Ja"
är mitt korta svar. Tänder sällan några lampor och trasslar in mig. Lite till. I mörkret. Vad spelar tända lampor för roll när det mörknar utanför innan klockan hunnit bli fyra. Jag räknar timmarna.

långt bort sirener
ljuden från en motorväg
bilar rör sig söderut men
de har inga vingar
aluminium och plast
gummi och metall

Samma grå tröja. Alltid samma grå tröja. Det har till och med fastnat smulor i den. De är svåra att få bort. Jag har inte duschat, det kändes inte nödvändigt. Bär ändå samma kläder, gårdagens smuts, varje natts drömmar. De är alltid desamma. Drömmarna. De gör mig illa. Ibland glömmer jag bort var jag är.

ändå krossas de lika enkelt mot betong
äggskalssköra revbensröra
de har ett mål mot himlen
men med många
långa stopp på vägen

Jag skriver i det svaga ljuset från TVn. Min kropp gör ont. Hostan har satt den ur balans. Bakom revbenen känner jag hjärtat slå. Även revbenen och hjärtat gör ont. Min mage vrider sig ut och in, illamåendet vill inte försvinna och jag har börjat tro att min magkatarr är kronisk. Det är svårt att sova, hostar tills jag inte kan andas. Varenda muskel är näringsrik jord åt ett virus.

nyckeln till sina liv vred de om i låset
tryckte ned kopplingen samlade mod
och blod pumpade
likt bensin genom kroppen
drivmedel och en dröm
om att någon gång igen hitta hem
till himlen

Ibland gråter jag, rädd för att det inte ska gå över.