Jag träffade en man en gång. Han var en sådan som uppfann hud för att stänga in sig. Vi pratade inte så mycket, han tittade mest på mig. Jag tittade tillbaka. Hur hans ögon såg ut minns jag inte nu. Jag kände mig obekväm. Han frågade inte om jag ville ha kaffe. För mig, som ofta blir bjuden på kaffe, var detta underligt. Jag tycker om kaffe. Mycket. Nästan lika mycket som jag tycker om hur solen speglas i smutsiga fönster och nästan lika mycket som jag hatar att bli kittlad under fötterna.

Jag förstod aldrig varför han ville gömma sig. Han var en trevlig man. Inte heller var han ful. En gång sa han att han inte visste någonting om kärlek.
"Det gör ingenting" sa jag. "Det gjorde nog inte Shakespeare heller."
Det svarade han inte på.

Jag tycker fortfarande om kaffe.