För mycket av min tid går åt till att drömma. Om andras andetag. Och ömma kroppar. För många ord går åt till att beskriva det perfekta leendet och vad jag vill få ut av mitt liv. Det känns ändå som om orden hamnar i fel ordning. Det har redan skrivits för många låtar om det som känns (eller snarare, inte känns) inuti.


Jag är trött på att vakna bredvid mig själv.