Inom mig växer en bomb, den är inte tidsinställd men vid minsta rörelse kommer den explodera. Jag vet det. Vet du det? Jag tror inte det, det var längesedan jag berättade något för dig. Lyssnar du ens på mig, när jag pratar? Ibland lyssnar jag inte på allt du har att säga. Förlåt. Det passerar inte ens in genom ena örat, det svävar förbi som tunna moln. Vill du höra vad jag har att säga?

Jag har svårt att hitta ord, som om allt redan är sagt. I tystnad. Ofta struntar jag i att ens försöka beskriva vad som pågår i mig, vad som virvlar runt i huvudet på mig. Är det ens väsentligt? Det är alldeles för många frågor, så mycket vet jag. Alldeles för mycket oro.

Ett finger på känslan; är jag en fågel utan vingar som bara vill ta sig någon annanstans?

Ser du mig? Jag tror inte det. Vill du se mig? Jag vet inte.