Det är en underlig känsla att gå hem genom natten när himlen är närapå lika ljus som under dagen. Lika självklart blå. Fåglarna kvittrar i träden och det känns inte lika skrämmande att gå längs gatan ensam, som det gjort tidigare nätter. När inte mörkret finns, finns ingenting att frukta. Stegen blir lugnare och blickarna mindre nervösa.

Kan vi inte låta det vara såhär, för alltid?