Jag har sommarlov. Och jag har alldeles för många dagar framför mig med alldeles för lite att göra. Sådant både älskar och hatar jag. Osäkerheten? Jag vet inte om jag kommer gå i en annan skola i höst, om jag kommer gå med nya människor. Samma ålder? Ett år yngre? Kanske går allt åt helvete och jag får stanna. På gott och ont.

Framtiden går inte att förutspå, den kommer aldrig att kunna förutspås och ja, det oroar mig. Jag vet inte vad jag ska kräva av mig själv, jag skulle helst lägga mig ned och gråta. För jag hatar att inte veta. Jag hatar att inte veta om jag är bra nog. Jag själv misstänker att jag inte är det. Och jag hatar de här molnen jag bär på.

Och nu kanske ni tycker att jag är negativ. Som vanligt. Jag har ju faktiskt sommarlov, jag borde vara glad för det jag har. Men det gnager i benen. Och jag försöker bara vara ärlig.