Denna morgon valde jag att gå en väg jag inte gått på flera år. En väg vars riktningar är inpräntade i huvudet och fyllda av minnen. I varje träd finns nostalgi, i varje vattenpöl, i varje hus.

Jag valde att gå över min gamla skolgård. Där jag spenderade två år, lågstadiet. En tid i mitt liv jag förträngt, det var ingen lycklig tid. Rutorna där man spelade King var borta. Inga bollar studsade mot asfalten. Annars såg det likadant ut. Lika dystert. Lika dött. En fönsterruta var krossad, nu som då. Framför mig kunde jag se stenarna flyga i luften, mot någon annan och jag kände min egen närvaro - ilskan. Och framför mig såg jag högstadieeleverna sitta bredvid sina mopeder och skratta högt. De skrämde aldrig mig, jag vet inte varför.

I bostadsområdena hälsar man på varandra. Det trodde inte jag. Man vinkar till grannen och säger hej, godmorgon hur står det till? och man svarar tack bra, ska packa bilen och åka iväg till landet nu. Jag hamnade utanför deras konversation, de kände inte igen mina ansiktsdrag. Vem är jag? Och jag kände mig som en alien. Någon som inte passar in i deras radhusidyll.

Mopederna har bytts ut mot pappas bil, skäggstubb har vuxit till skägg och runt ögonen präglar rynkorna deras ansikten. Annars har tiden stått stilla.