16/8
klockan 23.27

Jag har inte rört mig ur fläcken. Det har inte funnits någon ork. Jag har ätit, till ingen nytta. Och väntat på ett regn som aldrig ville falla (men nu, nu hör jag någonting). Hela dagen har jag väntat på de tårar som nu faller från himlen. Inte har de velat lämna mina ögon. Inte förrän nu och de känns inte riktiga. De är inte forcerade, de kommer nog bara av trötthet.

Och med en vecka kvar av sommarlovet är jag rädd. Rädd för att tiden springer ifrån mig. Rädd för att regna bort. Rädd för vad hösten och mörkret bär med sig. Och jag är nervös över hur de andra kommer att se mig. Jag som aldrig riktigt brytt mig tidigare. Nej, förlåt, det är en lögn. Jag har alltid brytt mig men inte låtsats om det. Stålsatt mig.

Fick höra igår att jag vid de första mötena gav intryck av att vara glad. En glad person. Detta var i vintras och jag var inte glad. Inte en enda dag kunde jag känna glädjen i mitt bröst, viljan att ta mig upp på morgonen och le. Jag gjorde det ändå.

Men,
när jag fick höra det här visste jag att jag hade lyckats. Lyckats hålla min fasad. Skrattat, när jag hellre ville gråta. Enkelt skådespeleri. Det krävs ingen talang, till och med jag gjorde det.

Idag har jag inte sagt så mycket. Idag har jag bara varit tyst.