Jag föddes inte med hål i hjärtat, det växte med tiden. En avgrund i mitten, du kunde se ut på andra sidan. Horisonten tonad i blodrött genom mina revben. Men inte nu. Det krymper varje dag, läkningsprocessen har startat och det känns. Idag vågar jag vakna och le, för möjligheterna finns. Tusentals år ligger framför mig, de är mina. Jag bestämmer själv vem jag vill dela dem med och kanske är det en av anledningarna till att jag läker. Ord vassa som knivar sticks inte i mig längre.

Nu ser jag hellre horisonten med mina egna ögon, istället för att läsa om den.