Lättklädda tjejer utanför den lokala krogen. De rör sig i flock, redo att söka sitt byte. De kommer få något tillbaka, allihop. Så som de ser ut; smala och snygga med attityd. Jag kan inte konkurrera med dem. Kan inte nå deras nivå. Och därför kommer jag ständigt stå ensam och tyst, fast jag egentligen har mycket mer att säga.

Femtonåringarna står under träden och låter en cigarett passera mellan de ivriga fingrarna. En folköl som någon tagit ur kylen, pappa märker det ändå inte, det finns fyra kvar. Och de delar. Romantiserar. Tycker att den bästa tiden i livet är nu. Jag vill inte se. Ni är för små. Inte så vuxna som ni tycks tro. Ni är barn och jag är ett barn med er.

Kunde jag ändra någonting i min uppväxt är det min vilja att bli vuxen. Jag var rädd för att vara barn, ville inte vara barn, vara liten och svag. Då visste jag inte att man blir svagare med åren. Redan nu känner jag hur kroppen skriker nej, hur psyket vägrar. Barndomen är inget paradis, jag vet. Inte heller tonåren, inte att vara vuxen.

Skiftningarna består inte av vackra färger eller musik. Ett liv här, är inte vackert.