Det är höst nu igen och det känns i luften på morgonen, det hörs när jag bär paraplyet ovanför huvudet och regnet smattrar mot det. Det syns när mina armar får gåshud för att jag har en för tunn tröja på mig, det syns på himlen när den färgas rosa om kvällen. Det hörs i mina hörlurar, jag har bytt musik igen, som jag alltid gör när det blir mörkare. Det känns i näsan när det inte går att andas riktigt ordentligt. Och det känns i hela kroppen, jag vet inte om det är positivt eller negativt. Ena stunden börjar jag nästan gråta, i nästa skrattar jag hysteriskt.