Går i uttänjda skor
i fotspår redan upptrampande
någon har gått där
innan jag

och drömmarna förtvinar i mitt bröst
som tänderna i munnen på
en man av åldern kommen
två händer har möjlighet att mötas
men aldrig kommer de så långt
tappar modet
en båt tappar rodret
flyter ut på öppet hav

det är mystik som blandas med saltvatten
i vågorna som slår emot mina bara ben
jag kan inte gå in mot land
när strömmarna är starka som nu
kan inte nå trygghet
på en strand
som är synonymt med famn

jag kan inte gå in mot land
när avståndet blir större
havet är inte min vän
bara ett någonting
inget att förlita sig på
ett hav ökar avståndet
där dina läppar är
och bruten fukt emellan dem
har aldrig fått höra dina tankar

vem är du
mer än fyren som jag famlar efter
när mörkret faller tungt
din lanterna sviktar
blinkar svagt
min kompass leder mig bortåt
från dig
det är jag som förlorat mitt roder