Våfflor med hallonsylt mättar. Under täcket är det varmt, jag hör hur vinden spelar spel utanför mitt fönster. Hur den slår mot rutorna nu, hur den lockar mig ut. Och snart, snart ska jag våga klä på mig kläder. Snart ska jag stänga av musiken och röra mig härifrån.

Det är för tyst i lägenheten. Den ligger för långt bort, den är livlös och död. Inte ens ytan är polerad, ingenting greppar mig längre. Den är inte min. Det är inte mitt hem. Jag vet inte var mitt hem är någonstans, jag har inte hittat dit än. Någon dag, en vacker dag, ska jag lämna mitt hjärta någonstans och den platsen kommer att bli mitt hem.

Sådär som de säger; home is where your heart is. Men jag vet inte var mitt hjärta är. Ibland känner jag hur det dunkar ända ner i magen, men oftast existerar det inte alls.

Jag gråter när jag åker buss. Jag gråter för att allt känns så mörkt och hopplöst. Och ensamt.
Jag har ingen motivation. Ingen inspiration.