Åh, det var så himla fint igår. Jag var bland de yngsta i publiken, för Globen var sprängfyllt med medelålders kvinnor och män som var där för att se ett band de älskar. Jag kunde gissa mig till att majoriteten av alla män hade haft långt hår och skägg i sin ungdom, att kvinnorna haft långa klänningar och mittbena. Att de förespråkat fred och kärlek.

Och det var så underbart att se hur de sjöng med, hur de skrek och klappade i händerna. Musiken har ingen åldersgräns - och det gör den bara ännu mer fantastisk som uttryckssätt.

Sista låten (innan extranumren) var Go your own way, och jag blev så fruktansvärd rörd att jag började gråta. För att det var så fint, fint, fint. Och jag insåg en sak, en vacker dag ska mina drömmar uppfyllas. Jag stå på en scen, med en fantastisk publik framför mig och jag ska ge dem allt jag har. Precis som Fleetwood Mac gjorde igår; de bevisade verkligen att de älskar vad de gör.