I morse värmde jag händerna mot en kopp kaffe. Vänder ut huvudet genom fönstret
och möts av någonting jag inte upplevt på ett halvår: snö.

Idag tog jag ett nytt passfoto, jag blev sådär ful som man bara blir på passfoton. Jag mätte min längd i centimeter och
jag har haft rätt hela tiden: 173 cm över havet. Inte Kebnekaise, inte ens i närheten, men det gör ingenting.
Jag kan nå mjölet högst upp i skåpet. Det räcker.

Utomhus blåste kylan in under kläderna. Att en iskall, mörk, fyramånadersvinter ligger framför mig vill jag inte ens tänka på.
Fast det gör jag ändå. Och då blir hela jag kall. Blöta strumpor, kalla händer, röd näsa.
Nej. Vill inte.

Tror att det är dags att sätta ton på samma sätt som jag satt ord på vissa känslor.