Varje dag är en tågresa. Varje dag består av en eller flera. Det handlar om blå tåg på räls och en slutdestination. Någonting som väntar på andra sidan och det är dit allt rör sig, åt samma håll. Jag har hört att alla vägar leder till Rom och kanske är det Rom som väntar på andra sidan rälsen. Dit tågen inte kan köra längre, kanske finns en tunnel att passera genom, åka iväg från de moln som tornar upp sig bakom horisonten.

Öppnar ögonen och låter läpparna le. För det är en väg därifrån, mot en annan plats och någonting som väntar. Eller inte. För sådant går inte att avgöra. Och visst skulle det vara fint om någon står med en höjd hand och ett fantastiskt leende på läpparna, en uppvikt krage och stora skor.

Jag skulle gå av tåget och fånga den handen.
Jag skulle gå av tåget och fånga den handen.