Läser ord som gör mig ledsen, de bränner på insidan av huden. Det är som om små vinterspöken
återigen tar sig igenom kroppen och lämnar våta, kalla avtryck efter sig. Drar med oss ned. Ned.

Lyssnar till pianospel. Tonerna klingar rätt och blandas med saliv. En dröm om en annan stad. Ett
annat klimat. Vill locka mig åt sig och väva in mig i tusen solstrålar, bränna min hud och få mig att stanna.

Går längs blöta gator. Mitt hår fuktas och allt känns vattendränkt. Det är som att promenera i
oceaner, som att vandra på havsbotten och se fiskarna simma. De simmar runt mina ben, vill äta av mig. Men,
jag är inte god, jag hoppas att jag inte är god.

Du vet att jag aldrig har trott på någonting. Men nu börjar jag tvivla på min ateism, önskar att jag
hade något, någon att förlita mig på. Så att jag slipper vandra vägen ensam, så det eviga mörkret viker undan.