Är så
obekväm i hans sällskap trots att hans DNA flyter runt i min kropp. Trots att vi kanske borde ha en bättre relation än vi har. Det går inte. Jag är inte respekterad, jag är inte någonting annat än en korkad flicka. Jag är fortfarande är elva år i hans ögon. Han spyr ut tomma argument om den globala uppvärmningen - den finns ju inte, det är ett skämt, en myt, någonting forskarna hittat på för att skrämma oss. Och han är minsann inte rädd.

Säger han. Men;
jag tror att han är fruktansvärt rädd. För att ha fel, för att lita på en annan människa, för döden. Speciellt för döden. Aldrig har jag träffat någon som är så rädd för döden.