Har för mycket tid och för lite att göra. Syr slarvigt ihop en tygpåse trots att en hylla i min garderob är full av dem. Dricker te ur den största kopp som finns i skåpet men det kallnar för fort.

Idag längtar jag bara tills det blir kväll och jag ska få krypa ned under täcket och sova. Det var längesedan jag ångrade att jag ens gick upp på morgonen, det var längesedan jag kände mig så tom som jag gör idag. Vill att någon håller i mig, håller om mig. Varför denna känsla av total isolering, av ensamhet, när jag vet att den inte stämmer? Jag är inte ensam, har egentligen aldrig varit ensam.

Well who could blame her, if she sleeps?