Känner ovissheten susa genom kroppen, liksom så många andra dagar, kvällar, nätter då man inte vet om man vill sova eller inte. Som om jag står utanför min kropp, ser jag mig själv. Kroppen är mindre och bröstkorgen bultar, det är hjärtat där inne som bultar så att det syns ända ut. Står med krokig rygg, en blick som vägrar flytta sig från marken. Fötter, fastfrusna i isen, bara ett tunt snötäcke täcker den värsta halkan.

Allt i den här staden är halt. Vägen är hal. Dina händer, dina ord och ditt leende likaså. Som om ingenting vill fastna, det rinner bara av. De bär dunjackor, impregnerade och regn, snö faller bara av. Jag halkar under dina händer, dina ord, ditt leende. En känsla. Ett vilset hopp tvingar sig fram genom blodkärl och ryggrad. Vassa armbågar i rusningstrafiken. Ett hopp om att orden inte bara fäller kroppen, utan rubbar hela själen.