Aldrig har jag brutit några ben, bara känt hjärtat gå itu. Det händer några gånger varje dag.
När jag vinner modet att öppna min värld för dig fastnar snö innanför jackan. Mina tusen
solar är inte barmhärtiga, de brinner, de bränner.
Om jag ser regnet falla imorgon kan jag skratta mig lycklig: efter regn kommer solsken, för eller senare.
Jag kommer alltid att vara en hopplös romantiker.
Det känns som om den här vintern kommer vara för evigt. Ändå vågar jag tro på ännu en vår,
ändå tvingar jag fram hoppet och försöker få själen att slå sig till ro.
lördag 20 februari 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
så vackert. åh, älskar det du skriver.
SvaraRaderaåh. vad jag känner mig löjlig som kommentar så himla ofta men det är så fint att jag är tvungen. Du verkar så otroligt fin.
SvaraRaderaVad bra! Det gör mig glad att höra.
SvaraRaderaJag har repat med mitt (bokstavligen mitt) band. Haha. Kompband kan man nog kalla det. Frida Isaksson med band som vi så orginellt kallar oss. Jag skriver egna låtar och så, du får hemskt gärna lyssna om du vill: http://www.youtube.com/theycallmefrida och http://www.myspace.com/fridaisaksson
Åh, det låter väldigt fint, att gå ut och trotsa kylan för en vän.
Vad glad jag blir att jag råkade klicka mig in här. Det är inte ofta man hittar såna här fina och välskrivna bloggar. Tack för fin kvällsläsning!
SvaraRadera