Blundar för de kraven andra ställer på mig, anser att de egna kraven är nog. Freud pratade om ett starkt överjag men det lade jag bakom mig för månader sedan. Jag vill inte tillfredsställa mina föräldrars behov. Försöker istället intala mig själv att det är mitt liv jag lever och inte en förlängning av deras. De hade en möjlighet att uppfylla sina drömmar. Att han inte bara kan släppa tanken på att jag kommer att bli en karriärkvinna i strikt kostym. Det klär mig inte, det är inte jag.

Tror att det här är jag, delar av mig: mjuka kläder, en penna i handen, en cigarett i munnen, blicken riktad mot en fiktiv historia, i väskan en nästan färdigläst bok, lite för stora skor, en kamera över axeln och hundra drömmar samlade på hög. Ett försök att ta tag i dem.