Hör hela tiden sirener och vet att de inte finns där. Träder konstant in i olika roller för att slippa tänka på vad jag själv skulle säga. Då slipper jag tänka på vem jag egentligen är. Det är mycket lättare att leva upp till någon annans förväntningar.

Den här vintern har sönder mitt innanmäte, känner nästan hur det knäcker i benen och raspar i lungorna. Som om man glömt en LP-skiva på skivspelaren och bara knastret ligger kvar. Inser att jag har saker att se fram emot, att det inte borde kännas så mörkt som det gör. Att jag faktiskt befinner mig i en tunnel som faller över mig men: jag är inte allt för långt ifrån ljuset.

Det rör sig ju nästan mot mig. Ljuset.