Mest går jag runt i min egen värld. Snubblar på stenar, halkar på de isfläckade trottoarerna och fryser om benen. Jag ser mig inte för, häromveckan blev jag nästan påkörd. Spänner hela kroppen i hopp om att vinden inte ska ta sig in under jackan. Kan inte koncentrera mig på skolarbetet, dagdrömmer istället. Om allt. Ibland när jag försöker sova föreställer jag mig en strand där solen håller på att gå ned. Att känna värme i nacken istället för kyla.

Kunde jag, skulle jag packa en väska och åka iväg någon månad. Jag skulle åka någonstans där solen aldrig går ned men där nätterna verkar oändliga. Jag skulle inte åka ensam. Vid min sida skulle någon gå, rakt ned mot havet eller upp mot en stad vi inte besökt tidigare. Där skulle vi våga leva.

Ni har hört mig säga det förut och jag säger det igen; jag är trött på att frysa.