Mitt huvud dunkar när blicken rör sig mot den bleka fönsterrutan. Mitt hjärta slår tunga slag i mitt
bröst och det känns som om det halkat ned lite grann. Mina tunna läppar har fängslat ett leende
och mellan de här fyra väggarna är allt vitt. Utanför är allt vitt.

Vyn är alltid den samma, vitmålade hus oavsett stad. Balkonger, trasiga stolar och någon blåser
cigarettrök iklädd morgonrock. Ibland är det jag. På tungan samma envisa smak.
En kapitulerande styrka, svårigheten i att ta rationella beslut.

Mellan dig och mig: kom hit. Jag har historier jag kan berätta för dig, bär sagor i ryggmärgen och
på papper kan jag placera vackra ord. Jag delar dem med dig, om du vill. Jag är din bröstkorg,
jag rör mig i din takt, jag saktar ned om du ber mig, jag delar allt med dig.

Ju längre tiden går, desto svårare blir det att förlösa känslan, berätta vad som pågår.
Det är inte ett krig, det är en förlamad, stilla vapenvila. Inuti.