På Second Avenue står en man och talar om Guds budskap till människan. Både ansiktet och
armarna är riktade uppåt, sträckta mot himlen, som om någonting skulle plocka upp honom när
som helst, för att ta honom därifrån. Hans mörka hår är täckt av en röd keps. Runt honom,
murar av betong och väggar av taxibilar. Många andra, yngre och äldre, skyndar sig förbi, lyssnar inte.
Avgaserna omringar honom. Den snö som tidigare fallit har nu blivit vatten. Detta är vattnet som
sakta rinner ned i de mörka avloppssystemen.

Överallt: ljus. Tusentals ljus, dess ljus skickar signaler mellan varandra. De påminner om nervtrådar.
Staden som aldrig sover. Någon vaknar till ljudet av en rivstartande bil, det är en vanlig väckarklocka.
Här är det aldrig tyst.

Det är kväll och trots detta rör sig människorna i en hastighet som är deras egen, den målmedvetna,
vanliga. Ljuden från bilarna dränker minsta skratt, det går inte att höra någon gråta.
Här är det aldrig tyst.