Det är konstigt hur man kan gå från att bara vilja krypa under täcket och gråta, till att tycka att det är okej att andas, att leva. Försöker tvinga mig själv till att hålla ryggen rak, vägrar ta emot några slag.

Livet är ingenting annat än ett konstigt fenomen. Nu känns det mest knasigt och jag bara skrattar åt situationerna jag hamnar i. Jag famlar inte, jag ramlar in i och kanske slår jag mig men varför tänka på det i förväg? Jag. Vill. Leva. Nu. Inte imorgon, jag vill inte längre tänka på varenda steg jag tar, åt vilket håll jag ska gå. Jag tar den vägen jag blir inknuffad på, den jag ramlar in på, följer fötterna som följer magkänslan. Ingenting spelar någon roll, egentligen. Därför är det bara att kasta sig ut med huvudet före.

När jag väl har börjat kan jag lika gärna fortsätta hålla mitt nyårslöfte.