Inre monolog:
Jag mötte dig aldrig. Jag såg aldrig åt ditt håll. Jag rörde aldrig vid dig. Jag lättade aldrig mitt hjärta för dig. Du lyfte inte bort en sten från mitt bröst. Du fanns aldrig.

Dina ord var illusioner, dina händer likaså. Dina andetag som simtag men ändå; en kropp som sjunker. Ned, djupt djupt under vattenytan. Rena lakan var aldrig rena lakan, dina hårstrån låg aldrig där de skulle, dina händer var aldrig knäppta i knäet. Dina ögon lös aldrig oskuldsfullt, det var aldrig din tur.

Det finns någonting som heter fantasi och det var jag som skapade dig. Ett Frankensteins monster. Du var en dröm och jag kunde bestämma på egen hand när drömmen skulle sluta. Den har slutat nu, jag är vaken. Du var en dröm. Du fanns aldrig.