Ja, jag går runt med ett konstant tryck i bröstet och en mage där ångesten samlas. Min kropp och mitt huvud är lika täckta av moln som himlen ovanför mitt huvud. Det finns ingenting att göra, det finns ingen som kan hjälpa mig att skingra dessa moln. Troligtvis är det bara jag som kan förändra situationen jag är satt i, jag måste sänka mina krav, jag måste sluta låta känslorna falla över mig på det här sättet. Någon gång har jag sagt att jag ska bli en iskall människa, en sådan som varken känner mina egna känslor eller andras. Jag kan inte, jag är inte ett isberg. Jag är inte en ö.

Ibland tror jag att jag hellre skulle dö än genomföra dessa år, dessa tunga och ångestfyllda dagar som är fyllda av tusentals tårar. Ibland tror jag att jag är för ung för att dö. Ibland undrar jag varför jag berättar sådant här för er. Jag behöver någon som håller om mig och får de svarta fåglarna i hjärtat att försvinna.