Hinner inte med i hur årstiderna förändrats, vitsipporna har slagit ut. De brukar göra det strax efter de blå. De tar lite tid på sig, innan det är varmt nog att med utställda blad välja en sluttning att växa i. Det finns en plats där de är hundratals och när jag ser dem sträcka sig mot himlen vet jag att det är vår.

Att vakna och se solens ljus är underbart men förvirrande. Att gå ut och möta någons blick får mig att rodna. Ibland trivs jag i deras ögon, jag söker mig till dem som flugor till socker. Ibland vill jag fly deras mötande blickar, sakta försvinna ned genom jordskorpan och smulas till stoft.

Varför ser de åt mitt håll?
Att vara överanalytisk hör till min natur.

X

18 april:

och solen skiner
huvudet hjärtat kroppen tung
svalor i lungorna det är ostämda munspel
det är allt som är fel

jag vill inte längre vara jag,
jag vill vara någon annan

X

Mina fotsteg rör sig i cirklar men mitt ansikte riktat mot himlen,
precis som vitsipporna
Min blick flackar i takt med svalornas vingslag,
jag är rädd

Att vara osäker hör till min natur