Ibland hatar jag mänskligheten och dess förutsägbarhet. Jag hatar att hoppet i den svaga kroppen så snabbt kan krossas. Jag är trött på att krossas, jag vill bara andas och leva och veta att det här är mitt liv. Mitt lilla men ändå dunkande hjärta fortsätter att pumpa blod och ibland känns det som om det inte spelar någon roll, för vad gör det för skillnad om hjärtat bultar när hjärnan inte vill följa och när alla som står utanför skrattar åt en? För det är så det känns just nu; som om det står ett gäng utanför min glasbubbla, den bubbla som kallas mitt liv och bara skrattar åt mig för att jag är så naiv. Jag är så ung och naiv, jag har förhoppningar och förväntningar på andra människor - jag tror att de fungerar på samma sätt som jag. Att även de har en vilja av att möta någon annan som förstår dem och som vill ha samma sak som jag - den varma kärlek som inte finns på någon annan plats (den slår inom mig, i min kropp, den finns i mitt hjärta). Den varma, vackra kärlek som bara finns på film. I softat ljus, i grönare toner och med ett vackert soundtrack. Det är inte mitt liv, det är en film.

Detta är bara skitsnack, den vackra kärleken verkar inte finnas någonstans. Och från att vara naiv går jag till att vara en pessimist, en negativ djävel som har slutat tro. Kanske är det så. Men ändå; jag kan alltid lyssna på Here Comes The Sun och tro på solen, våren och kärleken. Även om det är svårt. Så. Fruktansvärt. Svårt. Speciellt när det känns som om kärleken utplånades för längesedan, för flera hundra miljoner år sedan. Ändå vill jag tro, för kärleken är alltid kärleken. Det pudrade, rosa och solskenet. Eller så är jag bara naiv.