Byter färg när löven knoppas och slår ut. Det är som om jag vill lämna någonting bakom mig, skapa någonting nytt. Kasta mig ned i gräset och gömma kroppen i stora kläder. Ibland färgar jag håret.

Jag känner mig som en kombination av
Clementine i Eternal Sunshine of the Spotless Mind
Joan i Mad Men
Miranda i Sex and the City

x

Har suttit i solvarmt gräs. Blivit galen på solen, flyttat in i skuggan. Frusit, flyttat ut igen. Blivit stel av kylan och åkt hem för att låta täcket och överkastet värma upp mig. Det finns ingen tid att vara sjuk nu. Ligger stilla och stel och kall som en sten.

Träffar människor och inser saknaden först efteråt. Ställer mig frågan vad som hände, när det blev såhär. Det är som om hjärnan domnat bort och impulserna skickas inte till hjärtat. Jag är frånvarande. Stirrar ut i luften, har svårt att möta en annan blick. Sitter med benen tätt intill kroppen. Ser någon jag inte känner, bygger upp historier kring personen. Drömmer mig bort i en värld som inte är min. Tänker: men tänk om

Men om finns inte egentligen, det finns bara här och nu och jag och du (fast du är inte här).

Hör dem prata, hör hur jag själv pratar men jag minns inte vad jag sagt. Är placerad i ett vakuum. Förstår inte vad som hände med mig, eller om det är såhär jag är. Sådan jag alltid kommer att vara.
Det finns tusen adjektiv, ett är: feg.

Kanske ser någon mig som arrogant, någon annan som blyg. Jag är ingetdera. Jag är bara feg. Frånvarande i rädsla att göra fel.