Ett:
Överanvänder ordet himla för det får mig att tänka på oändliga sommarnätter och stjärnfyllda himlar och himlar överhuvudtaget.

Två:
Lägger mig i fosterställning och vill liksom inte resa mig igen. Inte än, jag kan vänta ett tag. Blundar, vill upphöra. Är trött på den känslan. Jag är så otacksam.

Tre:
Gick på Fotografiska och hoppades på att bli inspirerad. Att hitta viljan och modet att utvecklas. Tänka komposition och ljus. Ingen inspiration kom till mig men jag är inte besviken.

Lämnade tegelbyggnaden utan några djupare avtryck än det kalla, hårda regn som fallit över Stockholm idag. Det som skjuter sig in under huden och hindrar värmen att sprida sig i blodomloppet.

Fyra:
Och solens sista strålar får mig att le. Upprepar meningen det är så himla fint säkert tjugo gånger och kan inte få bort det där fåniga leendet från läpparna. Inser: det finns ingen plats jag hellre skulle vara på än här. På en filt, i en park, med min bästa vän i kvällssolen.

Allt är fantastiskt tills jag sitter på tåget hem och börjar tänka igen.

Fem:
Stockholm är vackert ibland. Livet är vackert ibland.
Det är nog bara jag som är kräsen. Otacksam.