Jag har blåmärken på armarna,
jag har blåmärken på benen.

Vet inte hur de hamnat där, vet inte om jag varit i slagsmål eller om jag bara gått in i något.
Har en tendens att göra just det, gå in i möbler, sova så att benen och armarna somnar.
Tappa bort mig i miljöer jag känner till, blanda ihop namn, säga saker två gånger.

Eller så är jag tyst. Håller mig på min kant,
lyssnar och iakttar mer än jag pratar om vad jag ser.

Tills jag känner mig säker. Åtminstone säkrare. Då pratar jag och det är som om orden aldrig kan ta slut. Önskar ibland att jag var ohämmad som ett barn. Att den där ärligheten fick ta sig ut och att det skulle vara lätt att skratta bort en pinsam situation.

Det är inte riktigt okej för en snart artonåring att uttrycka sig opassande, ärligt. Följer istället oskrivna regler. Har man ingenting snällt att säga, då kan man lika gärna vara tyst. För att inte såra någon, för att inte ställa till problem, för att inte skämma ut sig, för att inte bete sig som, just, ett barn.

Växte upp för fort. Växtvärken slog till flera gånger och leksaker lades i kassar, flyttades från hedersplatsen i rummet till ett förråd. Gömdes undan.

Packade ned barndomen i kassar,
gömde och glömde att den ens existerat.

Och nu, vill jag ingenting hellre än att vara ett ärligt barn utan bekymmer.
Ett barn som vet hur och varför blåmärkena uppstår.

x

vill låta blommorna slå ut
vill bära frukt
vill inte vara ett av hundra träd i skogen
vill inte vara kullersten att gå på
vill drömma
vill inte att sömnen ska ta slut