Mitt lilla fågelhjärta får vingar och lättar från trädens grenar ibland.
Mina ögon vågar inte söka hans. För jag skäms.

x

När jag sitter på tåget hem är jag trött och tänker: snart är jag hemma innanför de där trygga väggarna. Snart. Känner att jag haft en bra dag och att jag skrattat många gånger. Känner att jag nog kan stå ut ett år till.

Jag känner mig liksom lugn. För en gångs skull.

Sedan går en ung man på och sätter sig bredvid mig. Han skulle ha satt sig på min väska om jag inte hunnit rycka undan den och jag tänker: har han ingen respekt för andra människor? Och sedan börjar han prata högt och läser upp rubriken i dagens Metro för henne mitt emot. Han låter sarkastisk och tjejen skrattar men det är ingen rolig rubrik. Det står att var tionde kvinna i Sverige är arbetslös. Jag försöker höja musiken för att stänga honom ute men misslyckas.

När han går av kan jag slappna av och lugnet återvänder. Jag går hem och målar naglarna. När mamma ringer förstörs nagellacket och jag måste göra om. Måla om, måla rätt och måla hela världen, lilla mamma.

x

Skriver sånger där jag ställer frågor om existens och jag vet att jag inte kommer att få några svar. Någonsin. Ingen vet varför vi är här. Ingen kan svara mig. Jag har vänt mig till de stora filosoferna, jag har försökt läsa Sartre. Söker en förklaring men förstår fortfarande inte.

Vem jag är
Vad jag är
Vad livet är

Om du vill,
berätta vad du tror
Kanske kan du ge mig ett svar

x

Min favoritlärare sa till mig att hon kan se min byline i DN framför sig,
jag blev generad. Jag började skratta.
Att bli krönikör och skriva i en stor tidning har länge varit min dröm.

Kanske,
kommer även mina drömmar uppfyllas en dag.
En vacker dag kommer pusselbitarna falla på plats -

om någon annan tror på mig.

x

Tar bort nagellacket igen,
vinden kysser mitt ansikte när jag går hem.
Idag är jag för trött för att sjunga,
tung som sten men
ihålig som en politikers argument.

Men det går över.