Mitt rum är fullt av blommor. Mina ben är blåmärksprydda. Över hjässan gråmulet, inte ens halvklart men uppehåll. Det regnar igen. Det regnar alltid. Doften av våt asfalt söker sig upp på tredje våningen där jag bor, in genom sprickorna i fönsterkarmen. Den lockar mig, det luktar sommar och jag saknar havet. Jag saknar allt för mycket.

x

Vill inte längre vara rädd.
Ge mig modet.
Allt vill jag våga.

x

Om jag hade körkort, då skulle jag stoppa nycklarna i låset och starta motorn. Låta den gå, trycka ned gaspedalen och låta hjulen rulla längs trottoarer, öken, skogar och vita streck i asfalten. Skulle hålla mig på rätt sida av vägen, för det är så jag fungerar. Håller mig på rätt sida av vägen. Är rädd. Osäker.

Jag skulle åka ned till havet och dränka mina sorger i dess vågor. Bli ren. Vattnet är oskyldigt. Längs strandkanten olja, glas och döda fåglar. Något som påminner om oss människor, vårt sätt att förstöra.

Havet är hela jordens begravningsplats och jag vill tända ett ljus.