Redan när jag vaknar vet jag att någonting är fel. I mig är det fel. Det knastrar under huden. Vill somna om men kan inte somna om. Som för att vakna upp på rätt sida, som för att våga ta sig an en ny dag. Jag ville bara inte vara ensam. Känna hur alldeles för många timmar går till spillo, hur man förlorar sig själv i ingenting. Det är ett vakuum och ett universum. Det finns inget slut.

Jag lever bara när någon annan ser mig.

Är medveten om att jag borde gå ut. Att jag borde lära mig att stå ut med ensamheten. Att vara själv. Gå långa promenader i skogen eller sitta på balkongen och läsa. Somna om och fortsätta drömma. Tills någon plockar upp mig och tar mig långt härifrån.

x

Igår: Sitter i solskenet. Pratar. Skrattar. Då känns allt bättre.
Idag: Vaknar. Vill inte vakna. Gör vad som helst för att fördriva tiden.
Bakar. Syr en klänning. Undrar om jag någonsin kommer använda den.
Går hundra varv i lägenheten. Allt ser likadant ut som tidigare.