Trots att det är maj fryser jag. Igen. Som om det vore sjutton minusgrader och en decimeter snö utanför fönstret. Det är otänkbart att föreställa sig nu men inuti är det novemberväder, till och från. Jag sätter mig på golvet och stänger av en stund.

När det blåser utanför fönstret stirrar jag rakt in i väggen, i hopp om att vakna. Dricker kaffe, i hopp om att vakna. Och jag öppnar mina trötta ögon, jag är för nyfiken för att missa någonting. Missa det som pågår runt omkring.

x

Om jag inte vet vart jag ska ta vägen, då gör jag som vanligt. Då drar jag en stor tröja över huvudet och känner mig nästan redo att gå ut. Skyddar mig mot vindarna och vänder ryggen till för att tända en cigarett.

Ställer mig under tak, dold bakom tegelsten. Där betraktar jag världen, där ser jag de gröna bladen röra sig hastigt och regndropparna falla diagonalt från himlen. Det är en del av livet och jag ser hur många andra skyndar sig för att komma in, upp för trapporna och in i de tysta lägenheterna. Det varma hemmet. Och jag är lyckligt lottad, ett varmt hem väntar även på mig.

Så jag låter regnet falla.

x

De burar in fjärilar och stoppar in i sina hem. Dekorerar med livet. Jag finner det absurt. Målar döden på väggarna och har porslin i köksskåpet.

x

Så jag har den här låten på repeat och det är bland det vackraste jag hört. Jag åker tåg, jag åker tunnelbana, jag åker buss och det regnar. I kroppen har det infunnit sig ett lugn, det är därför jag alltid älskat regnet. Det gör min stressade själ lugn igen, av den anledningen att jag inte kan rå över det. Istället: acceptera.

we both know we could be someone better
not with our heads like London weather

Ibland är det skönt att vara maktlös.