Uppskattande ord förvånar mig lika mycket varje gång jag hör dem. Jag tar ingenting för givet, vågar inte hoppas och tro att jag kan betyda något. Inte för en annan människa. Det kanske är sorgligt, hur man ser på sig själv och vad man tror om sig själv. Tror att andra ser en på samma sätt. Jag har vant mig vid molvärken i bröstet, den känns inte längre på samma sätt. Eller så har den börjat försvinna.

x

Blir ett med solljuset, blir ett med asfalten och träden. Blir ett med fåglarna, stenarna och lakanen. Ett obegripligt lugn sprids i min kropp, det är inte tillfredsställelse men mina fotsteg är lättare idag än igår. Kanske blir det lättare att vakna snart.

Just nu gör jag allt jag kan för att finna motivation att sätta ned fötterna på golvet och resa mig ur sängen. Det behöver kanske inte finnas en mening med allt. Någonstans framför mig finns ett mål, dit jag ska nå. Än vet jag inte var eller vad målet är men det finns där, någonstans i horisonten. Förstår du vad jag menar? Det är suddigt, diffust men konkret som dina händer.

x

Allt hör hemma någonstans, även jag. Fast jag vet inte riktigt var.