Häromdagen bestämde jag mig för att inte klippa mitt hår innan jag fyller arton,
detta sker i oktober. Jag undrar om det kommer gå, så håll tummarna. Då kommer jag ha både längre hår och en tatuering, om allt går som planerat.

x

Går på studentmottagningar och inser att jag känner mig mer hemma i en klass som inte längre existerar och som aldrig varit min, än den jag tillhör. Rent teoretiskt. Där jag finns på en klasslista och där jag studerar. För att bli vadå? Jag vet inte.

Träffar och pratar med människor jag kanske inte känner så bra men i deras sällskap känner jag mig bekväm och det händer inte ofta. Bland dem är jag tillåten att vara den jag är, utan att någon ser konstigt på mig. Det är fint men skrämmande.

Vill ju inte vara obekväm i någon situation. Vill inte tänka efter innan jag uttalar mig om någonting, innan jag på ett eller annat sätt visar vem jag är.

x

Önskar att livet alltid var såhär,
men uppskattar man det antagligen inte på samma sätt.
Solsken och sällskap.
Att få glädjande besked.
Att veta att det snart är sommarlov,
bara ett år kvar till frihet.
Vore jag inte förkyld,
då skulle allt vara perfekt.

När vardagen ter sig såhär
är den en fest och då slutar
jag att tänka.

Slutar jag att tänka,
då mår jag bra.
Kanske borde jag bara stänga av.

Sedan blir jag orolig, det kan inte kännas såhär bra.
Snart måste det slå tillbaka, snart kommer någonting fruktansvärt att hända.
Men;
nu ska jag njuta av stunden,
nu ska jag sluta tänka.

Vara ung, dum, sjutton år och andas, leva, skratta.
Göra det som faller mig in,
leva med andra men för mig själv.
Radera alla förväntningar som får klumpar att samlas i magen,
knutar att knytas i bröstet och hjärtat att sluta slå.

Vara här,
vara nu.

Hur klyschigt det än är.