Jag har
tappat kontrollen
över mig själv

Jag har ingen aning
om åt vilket håll jag är på väg
men det känns som om det går utför

x

Träffar personer jag tillbringat sex år av mitt liv med. Jag sitter på en filt och skäms över mig själv. Jag sitter på en filt och försöker vara så normal och trevlig som möjligt. Jag sitter på en filt och försöker att inte falla tillbaka i gammalt beteende. Vill inte vara som jag var när jag var femton år.

Det känns som om alla är huvudet längre än jag. Det är som om jag är minst, yngst och mest förstörd. Jag har ingenting att komma med. De pratar om hur duktiga de är, att deras liv är på väg åt rätt håll, berättar om allt beröm de får. Jag lyssnar. Säger ingenting. Jag har ingenting att komma med. I deras sällskap har jag aldrig haft någonting att komma med.

x

I. Är mitt ute i ingenstans, solen går ned över fälten och himlen speglar sig i vattnet. Det är fint, jag har roligt. Spiller rödvin på min favoritjacka och fläcken går inte bort. Den etsar sig fast som ett minne av en sommarkväll år tjugohundratio, då jag fortfarande var ung (och dum)
II. Kunde fortfarande ha gjort bättre ifrån mig, jag känner mig så liten.
III. Solen skiner. Snart börjar mitt sista sommarlov. Det ska bli det bästa. Låt det bli det bästa. Speglar mig i osäkerhetens brunn.
IV. Tänker onda tankar och hatar mig själv för det.

x

Jag beter och har betett mig som en idiot
Om du läser det här:
Förlåt