Tar inga nya bilder. Skriver ingenting. Känner mig slut som människa. Idag.
Jag är tyst och det blir ännu tystare när tvättmaskinen slutar gå.

x

Nej. Orkar ingenting nu. Drabbades av tomheten nu. Som ett virus sprids den i kroppen. Precis nu. Vet var jag är men omgivningen känns främmande och kroppen domnar liksom bort. Ögonen fastnar någonstans och öronen uppfattar inte tonerna som hälls ned, likt vatten, i mina hörselgångar.

Det är samma känsla som förut men på ett nytt sätt.

Om jag inte ens orkar ta omvägen förbi biblioteket, då vet jag att någonting inte stämmer. Borde vara glad. Känna frihet. För det är vad jag är: fri. Jag har ingenting speciellt att tänka på. I tio veckor får jag stänga av.

Ändå har jag ont i magen.
Ändå kryper det under huden.
Det är en känsla som inte går att tvätta bort.
Det är en känsla som inte ens regnet kommer åt.