Vill få den blå himlen att täckas med moln och när den väl gör det vill jag skrika:

FALL DÅ

Jag vill förlora mig i regnet. Återigen. I gryningen vill jag vingla hem. Somna i otrygga lakan, det tomma rummet (tomrummet) och låta allt vara. Vill kunna leva ett sorgefritt liv. Vill sluta bygga upp tusen fantasier om händer och samtal och milslånga promenader. Jag måste lära mig acceptera vardagen, även om den är färgad grå. Jag måste inse att vissa saker inte går att ändra på. Jag är håglös. Maktlös. Färgad grå.

x

Om du bara såg. Om du bara visste. Om du bara kände.
Om du bara ringde. Om gudarna hörde mina tysta böner.

Om jag existerade för dig.

x

Sjunger sönder min redan hesa röst. Spelar tills fingrarna skurits upp av metallsträngarna. Bär ett budskap i mitt bröst. Söker mig ständigt bort. In i flykten. Låter järnvägen rusa framför mig. Låter de riktiga känslorna fastna någonstans där inne. En vacker dag kommer de slå sig ut -

men inte nu

Är: sorglig.
Och jag väntar, jag inbillar mig saker. Låter fantasin bygga för långa, för många broar. Broar till ett land som inte finns.

x

En korpulent cirkusdirektör steg in i manegen. Den höga hatten riktad mot skyarna och rösten ekade:

Välkomna till kvällens enastående show. Ikväll kommer ni att få uppleva någonting utöver det vanliga, någonting ni aldrig sett tidigare. Sprid budskapet vidare till era nära och kära, låt även dem följa med er på denna resa. Den kommer att förändra era liv. Så;

luta er tillbaka i stolarna och förbered er för någonting fantastiskt.
Ikväll ger vi er Josefins hjärnspöken. De är från det förflutna, de tillhör framtiden, samtiden, dig och mig. De är allas, de är våra. De är bara dina. Bara hennes.

Får jag be om största,
möjliga -

tystnad

Men det var redan tyst i tältet. Ingen hade kommit till kvällens föreställning. En stilla vind rörde vid tältduken. Allt som fanns var tystnaden.

x

Jag är håglös maktlös
färgad grå