Helgen har varit underbar. Igår såg vi Lars Winnerbäck och hela marken vibrerade och hela kroppen skakade av eufori. Vi stod bredvid varandra och då och då möttes våra blickar och båda såg nog fånigt glada ut. Den där lyckan strömmade igenom varenda nerv, por och varenda impuls var rätt.

x
Om Falkenberg, Västkusten, Halland:
Sedan jag kom hit har jag gått upp i vikt, min kropp har blivit mjukare på ett sätt jag inte tycker om. Trivs med. Dock är min blick klarare än på länge. En kraftig vind bar iväg med min själ. Nu är jag otröstlig.

En lördagskväll gick vi upp på ett berg för att se på solnedgången. Därifrån såg man åkrar sträcka ut sig. Allt blir så litet när man ser det från ovan. Vi rökte varsin cigarett och talade om frihet. Vi kom inte fram till någonting, inte direkt. Naturen är oss övermäktig. Vår inbillade frihet, vår makt är en illusion.

Mina drömmar handlar om avslut och de gör mig nervös. Jag har fortfarande svårt att sova. Min skjorta bär din doft än.

Vi reser iväg några dagar. Vi vill träffas av lugnet man inte finner i storstaden. Våra kläder är mjuka, tunna. När vi vaknar är det trettio grader varmt. Vi åker till en plats jag aldrig varit på men jag känner igen mig. Husen är likadana. På landet ser allt annorlunda ut. Kullar, berg, ängar och åkrar delar på det utrymme som finns. Vyn är storslagen. Hennes andetag blir mina här. Vi samsas om utrymmet utan att krympa. Vi växer här.

Min bästa vän och
lilla, lilla jag