Och i den öronbedövande tystnaden växer oron återigen, den lägger sig som en dimma över havet, över mig. Det är havet jag har inom mig och energin jag inte har just nu. Jag är skakig och trött, koffein hjälper inte mot det här. Skaka mig, skala mig. Se vad som finns inuti. Det är inget fruktkött, ingen saft. Det är ett tomt kokosnötskal. Det är bara jag. Ljudet i mina hörlurar är monotont och höghusen breder ut sig framför mig. Det är en lång väg hem.

x

220710
Det känns som om du redan lämnat Stockholm. Som om du redan lämnat landet och mig bakom dig. En dov tystnad har lagt sig över innergården och i luften cirkulerar fiskmåsar. Deras skrik hörs inte. Mitt hjärta är tömt och ögonen svider av sömnlösa nätter.

Någonting slår i blåsten och jag saknar. Saknar er alla och ensamheten är en objuden gäst som tvingar sig på. Den förtär mina lemmar. Det ilar i skelettet.

De kallar det sommarben. Lätt brunbrända och trasiga. Blåmärken och sår efter myggbett jag kliat sönder. De är tvådagarsstubbiga och sköra, trots sin tjocklek.

Jag sitter i skuggan på balkongen och läser tidigare olästa rader. Det kliar någonstans inuti. Kan inte gråta men känslan finns kvar. Tänder en cigarett, säkert den femte på bara någon timme.

Det är tre skratt jag saknar
Dagar jag längtar till

Det vrider sig i innanmätet. Egentligen längtar jag inte härifrån.
Jag längtar tills de kommer tillbaka till mig.

Vill likna dem vid boomeranger som slungas iväg och kastas dem på rätt sätt finner de vägen tillbaka -

vägen tillbaka till mig.