Över armar och ben; sår,
i dimman bet jag henne och där växer ett blåmärke nu.
Vi ramlade in i stängsel, in i varandra och ned på marken många gånger om.

I vimlet såg vi Kent och en kort sekund förlorade vi varandra. Det var Arvikafestivalen 2010 och det var vin, fina grannar och regn. Nästan hela tiden regn.

Sista timmarna vill man egentligen bara vara hemma men då man är på en helt annan plats gör man det bästa av situationen och tvingar sig själv att lägga ihop pusselbitar. Att sova skulle vara bra men det känns inte nödvändigt alla gånger, musiken spelas dygnet runt. Här är så tyst.

Jag kan fortfarande inte sova. Det är för varmt, för ljust och min hjärna fylld av tankar. Vill släppa ut dem genom en kran, få dem att försvinna. Kanske kan jag falla i glömska då och äntligen somna. Så länge magen är fylld med vin går det att sova men jag vill inte ha det så. Och då fastnar jag i sömnlösheten igen och timmarna är alldeles för långa.

Vad ska man sysselsätta sig med när kroppen är blytung och ögonen ser dubbelt? Vad ska man drömma om när man inte somnar? Jag känner mig fången här i lägenheten. Lite missanpassad, inga självklarheter. Var jag en person som älskar att springa, då skulle jag göra det nu. Men;

att springa är inte jag
Jag är en sten,
ni andra är gaseller

Ni är fria
jag upplever det som om jag
är bakom galler