Stirrar ut genom fönstret. Regndroppar fastnar på rutan och fönsterbläcket. Det regnar in på min balkong. Jag befinner mig i ett drömtillstånd. Det är svårt att skilja på vad som är dröm och vad som är verklighet. Fem timmars tung men drömlös sömn gör att det vakna tillståndet inte är vaket.

Ibland undrar jag om du finns på riktigt
eller om du är någonting min hjärna skapat.
Om du bara är en låtsaskompis,
som Alfons har Mållgan, har jag dig.

Ja, du finns på Facebook och jag kan se dina bilder, bilderna på dig. De är bara fragment av vem du egentligen är. Tänk om någon bara planterat fröet av dig i mitt känslocentrum.

x

Har så svårt att ta in det som pågår runt omkring mig. Deltar i konversationer men vet inte om det är mina ord som ramlar ur min mun eller om det är någon annans idéer. Det är ständig förvirring. Det är en suddig verklighet.

Jag menar;
var hon verkligen här igår? Satt hon i min soffa och såg på film tillsammans med mig? Tog jag bussen till Näckrosen och stängde dörren efter mig först klockan fyra i morse? Hörde jag verkligen tidningen slå i golvet? Läste jag den ens?

Det är en konstant fylla, förvirringens land och alldeles för många frågor jag inte kan besvara. Om ingen kan bevisa att det hände, hände det då?



Jag har inget alibi.