x Lägenheten tom i två veckor. Bara trampdynor och mina fotsteg kommer att röra sig över parkettgolven. Om morgnarna kan jag vakna när jag vill (för andra dagen i rad: 07:00) och jag kan falla i glömska när jag vill. Den friheten är numera min. För en stund. Och trots att jag är sällskapssjuk trivs jag i min tomma lägenhet.

x Imorgon står jag i trängseln och sjunger min redan hesa röst ännu hesare. Det kommer att kännas i hela kroppen, just så som det brukar göra. Det är någonting man alltid längtar efter, någonting man alltid saknar. Det är någonting som gör att jag inte kan sluta le.

x På balkongen varvar jag ned, finner lugnet. På balkongen kan man ha samtal som varar i timmar, där är det alldeles för varmt om dagarna. Jag har sovit där två nätter i rad och sovit ganska gott om jag minns rätt. Om drömmarna sökte mig minns jag inte, det var någon vecka sedan nu.

x Jag håller andan med dig för jag vet hur du känner I alla fall inbillar jag mig det men jag kan ha fel. Jag kan vara ute och cykla, jag kanske bara har fått för mig det. Kanske är det just det; att jag tror att jag kan förstå dig, som gör att jag förstår dig. Det kanske handlar om inställning. Det kanske är livets outgrundliga vägar.

x Vakna om morgonen och sjung mig en sång. Vakna om morgonen och håll mina händer, dra mig närmre. Vakna om morgonen och stanna tiden, låt oss stanna här ett tag till. Kanske behöver jag det. Jag tror att jag behöver det. Mina steg närmar sig dig, du öppnar fönster, dörrar och mig. Du.