1. ser fram emot en fortsatt sommar men är rädd för den annalkande hösten. vågar inte riktigt tänka på gula och röda löv, hårt regn mot rutan och nätter så kalla att det skär i ben och märg. jag som alltid älskat hösten och dess färger, dess lugn är numera rädd för den. för mörkret. för hur mitt humör kan komma att förändras, bara på grund av en ny årstid (som egentligen är den vackraste, rent visuellt)
2. vi pratar om att åka till Paris för att orka med mörkret. vi pratar om att åka dit på billiga flygbiljetter, bo på ett hostel och dricka vin på restauranger och barer. uppleva en nästan ny stad och se dess färger istället för Stockholms. det skulle vara en bra sak att göra. våga fly och våga lyfta blicken.
3. kanske blir man varmare om man fryser tillsammans.

x

Jag vill känna doften från barrskogen och doften av jord. Jag vill känna doften av asfalt och bensin. Jag kan inte bestämma mig. Ska jag bo i en stad eller ute på landet? Traska omkring i stövlar när jag vattnar blommorna och matar katterna eller ska jag lära mig gå i högklackat och vingla över övergångsställena och hålla en take away-kaffe i handen? Jag menar; här har man ju alltid bråttom.

En framtidsvision utan skärpa.

x

17:56
jag går med huvudet nedböjt och med krökt rygg
kanske är det för att jag inte har någonting att vara stolt över

& jag går på a-brunnar nu
det känns inte ens konstigt
bryr mig inte längre
ingenting är på riktigt ändå