200810 för snart tar allt slut

Strövar planlöst omkring i ett ingenting. Benen tunga men kroppen ännu tyngre och trots att jag bär skor, känns det som om jag går barfota. Känner stenarna under mina fotsulor, känner den kalla asfalten mot tår och trampdynor. Är inte på väg någonstans. Kommer aldrig att vara på väg någonstans, jag har inget mål. Drömmarna söker mig inte ens i sömnen, de flyr mig likt fåglarna flyr Sverige under vinterhalvåret.

Det har snart gått en hel sommar. Jag har stickat klart min halsduk, nu kan hösten komma. Ska tvinga mig själv till att hålla ögonen öppna från september till mars. Hur mycket jag än vill stänga dem och gömma mig under täcket, så ska jag göra mitt bästa för att hålla dem öppna. Minns från barnprogram hur de satte tändstickor under ögonlocken. Då kunde de inte stängas. Kanske borde jag göra samma sak.

Även om allt jag vill är att somna och sakta tyna bort, försvinna.

Min hud blir blekare och kallare nu. Jag bär vintern inom mig. Har slutat släppa in ljuset, vinklar inte ens upp persiennen för att låta blommorna uppleva solljuset innan de förtvinar. Om kvällarna är mörkret kompakt och inte längre så abstrakt. Nästan kan man ta på det. Det sticker som nålar under naglar, det lägger sig som damm över mitt hår. Det finns bara en skillnad;

mörkret går inte att tvätta bort. Det kan inte motas bort. Hur många demonstrationer som än hålls, hur många som än står på Sergels Torg och skriker: mörkret, ut ur Sverige! så kommer det inte att försvinna. Det är här för att stanna och vi kan ingenting göra. Vi tänder ljus i våra sjuttiotalshus och dricker kaffe och te ur koppar från Rörstrand. En färg för varje familjemedlem, då blandar man inte ihop dem lika lätt. Vi låtsas att det blir lättare då men vi är usla skådespelare.

Är otrygg i mitt hem. Är otrygg utanför det. Årstiderna förändras och det gör även jag. Kontinuerligt. Ömsar skinn, tappar hår, bildar nya celler. Celler jag sätter mig själv i, låser dörren och sväljer nyckeln. Är en fågel i en bur som upprepar samma ord om och om igen, kan inga andra. Är vingklippt, kan inte flyga härifrån.

Lägger mig ned på golvet och skriker: jag ger upp, jag ger upp, gör mig inte illa.

(en spellista)